modestYbLase

Vaknade trött som bara den, men efter en sekund var jag klarvaken. Lusten drog igenom mig som elektriska vågor och tanken på att få slänga mig ut på vägarna fick mig att på ett ögonblick hoppa in i duschen och snabbt klunka i mig mitt älskade och livsnödvändiga mörkrost. När jag vet att jag ska ut på långtripp, så spritter det i mig och jag blir pigg och sugen på att köra. Ställer in mig mentalt och kroppen hänger på.

Konstaterade snabbt när jag klev ut ut porten och slängde en granskande blick över min kära farkost, att väder och vind drabbat oss obarmhärtigt med saltstänkt och skit som bara måste bort. Ett stopp skulle bli nödvändigt efter vägen. Det var väl bara att stanna vid första bästa ställe, så kärran skulle få känna sig omhändertagen och älskad. Förmodligen någonstans innan jag hann ut ur Göteborg. Trodde jag. Den första OKQ8 med automatisk tvätthall som jag överhuvudtaget hann uppfatta längs vägen var på väg in i Örebro?! Där blev det riktig jackpot med tankning, två korv m bröd o sliskig sötstark senap, biltvätt (inte renast utan renare, öh??) samt kaffe o glass. Efter tvätten torkade jag endast av vissa delar med papper, för jag hade ingen duk med mig, medan mannen bredvid putsade så både lack och dekaler höll på att ge med sig. Han torkade och gned när jag parkerade bredvid och han höll fortfarande på när jag åkte. Undrar om han putsar lika mycket hemma, tänkte jag stilla för mig själv, när jag spände fast bältet och satte ändan tillrätta i vagnen igen. Att köra bil för mig är en ren njutning. När man får till den där sköna rytmen och det hela får flyta på ostört (vilket alla fartkameror snart har sabbat fullständigt) och man får hålla sitt tempo och fokus. Med P3 och solen som trogna följeslagare blev hela resan på nästan fyra och en halv timmes ren terapi. Det höll ända fram till Norberg. Där segade sig plötsligt en timmerbil ut rätt framför hästtransporten framför mig. Och vad hände då? Jo! Ett tvättäkta kallevattryck utspelade bakom min framruta.

En serie-strip i M.A.D på tre rutor hade nog sett ut ungefär så här;

Ruta 1. En kvinna där mörkt hår hänger i mjuka vågor runt ansiktet, uppspärrade ögon och något öppen oval samt tre stora frågetecken svävandes ovanför huvudet.
Ruta 2. En kvinna med 220volts glorian sprakandes runt hela huvudet, ovädersmoln med tvärgående blixt rakt igenom, små bollar med förargelseväckande och kränkande krusiduller i samt ett elakt tandframhävande grin med saliv hängandes ur mungiporna i höjd med en upprätt knuten näve där fingret pekar upp mot pärleporten.
Ruta 3. En kvinna med ansiktet lamt inramat av spikrakt hår, ögonen lite halvslutna, ett lugnt och harmoniskt ansikte, ett mjukt leende på läpparna med en släng av fördummande uttryck, samt ett par hummande noter som artigt svävar ovanför huvudet, bägge händerna på ratten - givetvis i 10-i-två fattning.


Sån är jag. . . och jag skyller inte på någon. Är man född i familjen Pever (peppar) så är man.

Innan jag åkte från min Älskade tappra kämpe i Göteborg, lämnade jag kindpussar och ömma moderskänslor kvar på huvudkudden samt en obetydlig men ack så viktig symbol för evig framtidstro och hopp i form av en kvarlämnad solgul tandborste. Som ärrad, tilltuffsad och supererfaren Amazon ska jag nu på bästa sätt kraftfullt och vist försöka överföra traditionslång stridslära och list till nästkommande generation, som med hopplöshetens lysande gloria runt huvudet halvhjärtat knappt orkar och vill lyssna och lära. Än mindre utöva den gamla beprövade konsten. Allt känns ibland som ett själsligt självmord och döfött från början. 

Som manlig stolt krigare hade jag förmodligen hamrat in min beprövade teknik och teori genom maktfull verbal bearbetning, fysisk fostran och träning blandat med tuffa stridsövningar. Men, nu är jag en kvinna som genom list, kärlek och omvänd psykologi (+ en släng av ofrivillig curlinganda) skall få den växande kämpen att slugt och tålmodigt börja plocka fram sin egen potential och inre styrka, för att på bästa sätt påbörja en tuff och livsviktig kamp med storslagen seger i sikte. Jag vet att allt ligger där latent och lurar bakom de trötta blågröna unga amazonögonen. Och det kommer att gå bra. Jag vet det. Världen kommer att få på däng av den här starka underbara varelsen. Var så säkra.

Hur svårt kan det vara? Ett urdraget bilbatteri kan väl för sjutton inte vara hela världen. Det är väl bara att stoppa någon och be om hjälp. Någon som är beredd att riskera att bli både påkörd av spårvagnar och cyklister. Någon som känner sig manad nog att hjälpa en stackars vänlös kvinna, eller en väninna i nöd stark nog att koppla startkablarna rätt medan hjälparen själv tittar på storögt och imponerad.

Här börjar min oändliga historia om att vara kvinna i tiden med en ringa men aktad ålder och som likt en hybrid kopplar på och av den kvinnliga, manliga och omänskliga sidan lite som det passar bäst för stunden. 

Hur det gick med batteriet?
Lugn. Fortsättning följer . . .



. . och här kommer fortsättningen.

På bästa manliga manér införskaffades batteriet, men, och då menar jag men, plötsligt kom kjoltyget fram när jag av en ren slump fick chansen till manlig hjälp att byta batteriet. Med upprepade tack, fniss, oh, tack igen, blev batteriet utbytt av världsvana trygga manshänder, medan kjoltyget, storögt tittade på. Nya krafter fylldes på av batteriet och jag kände hur ryggraden rätade upp sig när min älskade bil startade med ett kärleksfullt och tveklöst vrål. Suspensoaren åkte på plats igen och med ett rejält handslag gjorde vi upp om en innestående kompensation i flytande form. Män emellan.

Det var ju som jag misstänkte. Det är väl ingen match att byta ett ynka litet bilbatteri, heller.