modestYbLase

Vi är starka, smarta, snygga kvinnliga musketörer med varsina liv där tuffa jobb, familj, hästar, hundar, katter, män, party, musik, mc eller inte mc OCH vänskap finns med som viktiga delar.



Det kan gå månader innan vi har möjlighet att träffas allihopa. När vi äntligen gör det så är det äkta lycka, kärlek och gemenskap som samlas runt bordet. Ett bord som ofta är belamrad med chips, gottigottis, bärs, övrig högalkoholhaltig dryck, choklad, mat, U name it. Vi pratar och pratar och pratar, och pratar. Sen går vi över till partar och partar och partar, OCH partar. Tiden dessemellan är fylld med annat och våra liv berikar oss och tar oss hela tiden framåt. Vi stänger av och kör på, och när vi träffas är det bara bara VI som gäller. Där och då! Det blir så fullständigt uppenbart när vi äntligen träffas.

Vi har stöttat varandra genom separationer, flyttar (oh, ja), barnafödande och uppfostran, djurskötsel, dödsfall, arbetslöshet, nya jobb, nya män (oh, ja), tonårsdöttrar (oh, jaaaa), bakfylla i mängder, mc köp och mc försäljning, personliga kriser, dryga ego trippar och, jaa - helt enkelt vanliga vardagsproblem och framgångar.

Kort sagt - Jag älskar mina MUSKETÖRER! Ni kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta. Friends forever!

När kreativiteten inte får ta den plats som behövs utan sväller upp inombords som en ballong med pyspunka som sen sakta och obevekligt pyser tillbaka in i systemet. Oförbrukad. Till ingen nytta. Till slut utvecklas ett knepigt sjukdomstillstånd. Den kvävda kreativitetens påtagliga närvaro skapar obalans och rubbar harmonin. Det gäller att greppa ett verktyg, vilket som helst, för att starta länspumpen och snabbt tömma ur en del. När nivån överstiger akut fara igen, lägrar sig åter ett lugn. För den här gången.

Mr X called last knight. Sad it was importent. I listened quitely and at last I confirmed with a "Yes, sir!". I smiled. Finelly I am on a mission again. I`ve been restless for a while now and my inner agressions taking over both my head and body. My muscles are prepaird for battles, my mental state of mind is on top. I am as ready as I can be. And now this incredible mission is ahead of me. Its like an erotic feeling floating thru my body when I know that idiots and assholes are going to get kicked.

I get up on my Ninja and drive as fast as I can thrue the dark and intensive knight. The surruoundings has the shape of stripes along the way and I`m totally focused on holding this monsterbike on the road. I have a long jurney ahead. But I am alert. I am 100% on. Three ours later I come to this Trojan hotel in the center of IT-City. I park my bike in the backyard. As I`m taking my mc suit off, theres a man coming in to the alley. He`s tall and he smokes a cigarett. I cant see his eyes. He sees med and stop. The earth is standing still for one second. Then he threw himself over me.

I kicked out a karate kick that hits him right in the midriff and he sank to his knees and I hear him groaning. I end with a bang on the jaw and he drops together like a sack of potatoes. I look up. Everythings quiet and no one has seen anything. I dragged the body behind a dumpster and get my close back in order. Then I walk out of the alley and up to the hotel entrance. My smile dazzles the guard who also peeks down at my breasts and let me in without hesitation. My heart beats but I am completely calm when I near my target.

The bloody Bug sitting at the bar and think that no one sees him. But I see him. Oh yes I see him, and his cowardly buddies, the damn wormdevils, who think they are invisible and smart enough to cause a lot of shit on this hotell without beeing punished. But guess if they are wrong. So wrong. Now, they are going to meet the shedevil herself. While I linger up to the bar I count to four worms that this asshole has with him. I wonder how many more he deployed throughout the hotel.

Suddenly he turns around and sees me. First, he smiles an ugly and disgusting smile. Then he sees my arms in my pockets and my boots, on my hipsters and in one second, he has thrown himself over me with an inhuman roar. The blody worms begin to move quickly around us. They try to hide, the cowardly beasts. Two of them are trying to hide behind the bar. The stupid bastards. They are dead from my bullets before they hit the floor. One of them is crawling in behind a radiator near the window into the courtyard. My handgranate finishes the kreep while half the wall is thrown out and all over the courtyard. At this point I dont have time to think about the bike. The final creep starts to wriggle out of the room to warn the others in hiding. My knife cuts his head off while his trying.
I stand bent over him like a hyena ready for the unexpected looking around, and feel the satisfaction crawling up my back. This was a perfect and successful start on my mission. And now its time for part two. To give the other wurmdevils and Bugs kompanions a big hell here at this damn Trojan Hotel.
"Get ready assholes! No one gets away from ModesYbLase. Here I come . . ."

Kvinnor tänker och längtar lika mycket efter sex som män. Ibland vill man ha den där sortens sex som genom kärleksfull omtanke och lust går över i skön sex där man får ge och ta och bara ge utlopp för den kärlek man känner till sin älskling. Ibland är det skönt när man blir tagen på sängen och bara får ta emot. Nästa gång tar man för sig och bara ger. Sex på småfyllan kan vara kanon, när man är lite lagom rusig så allt bara blir ett blurr av sköna känslor och testing testing. Hur ofta har vi sex? Tillräckligt? För sällan? För ofta? Men om man anser sig har för ofta så tror jag inte man har det för att man själv vill, och därför tycker inte jag att man kan säga så. Då är man inne på något annat än frivillig ömsesidig kärlek och respekt. Vad har åldern med sex att göra? Har den det? Nej jag tror att det handlar om lust, och lust bör man ha i alla åldrar. Sedan hur man utför eller vad man gör av sin lust, det är en annan fråga.


(Nej, kära vänner, dom är INTE mina. Sorry! De är från en fotosession för Lust&Kärlek, Borlänge)


Om man lever i ett förhållande där den ena parten vill ha sex men den andra inte. Vad händer då? Oavsett om det är kvinnan eller mannen som vill eller inte, så tror jag att ett sådant förhållande är självdöende. Och då pratar jag inte om fall där sjukdom utgör hinder. Lust. Så länge du har lust. Det är sant. Om lusten försvinner från att ha sex med den du älskar och lever ihop med, då måste någonting vara fel. Om man inte tar sitt ansvar och gör något åt det, då är förhållandet illa ute. Det värsta är att vi kvinnor klarar oss utan män, men inte utan sex. Att sälja sexleksaker för kvinnor är det mest förtjänstingivande man kan göra idag. Vi kvinnor köper dildosar, pullsaker och småattrapper som går på Duracell i full fart framåt, och dessa gör det skönt för oss. I alla väder, vid alla tillfällen och precis när vi vill. Kärlek kan vi få genom vänner, barnen, familj och bekräftelse genom jobbet, hobbyn eller träningen. Så, får vi inte sex vi behöver av våra män, då fixar vi det själva, och DÅ är förhållandet på väg utför, skulle jag tro.

Vi kvinnor är också rovdjur, med ett komplicerat känsloregister och en övermäktig överlevnadskänsla. Vi tar hand om, vi ser till att, vi fostrar, vi beskyddar, vi överblickar och övervakar, vi anfaller och vi flyr. I gengäld begär vi också, och kräver, och vi tar gärna emot. Vi behöver balans. Få vi inte utlopp för allt det här, kan det lätt gå åt helvete och hondjävulen växer fram. Vi blir direkt omöjliga. Griniga, aggressiva, avståndstagande, lättantändliga känslogranater som smäller av titt som tätt. Vi börjar manipuler, smida planer, intrigera, ja, i vissa fall till och med döda. Är det någon skillnad mellan män och kvinnor? Oh, ja, det är det. Kvinnor med en väl utvecklad manlig sida upphöjs ofta till att bara bli mer av det vi redan är, samt mer kraftfulla och hänsynslösa. En man med utvecklad kvinnlig sida blir ofta mer förstående och snäll och mer kontrollerande. Men sällan lika farlig som jag tror en kvinna kan bli. Och så menar jag inte farlig på det sättet att en kvinna går och tar till ett tillhygge och smäller till. Nej nej, vi har en livsfarlig käft. Som glappar och tiger och är vårt största, starkaste och intelligentaste vapen.

Vad är det jag säger egentligen? Att en kvinna som är sur, butter, gnatig och tjatig, pratar hela tiden och högt, som aldrig är nöjd med någon eller något, som hittar fel på allt och alla, som pratar skit om det mesta, som är korrekt och som far runt som om hon går på SPEED, är avståndstagande och går in i sin egen värld, får hon sex, eller inte?? Nej, förmodligen har hon inte fått något på djävligt länge.

Som en kär vän återvänder hösten till mig och inger mig med lugn, värme, inspiration och klarhet. Hösten tröstar som en tygg moderlig famn. Samtidigt som den skapar föraningar och förbereder oss för en tuff tid med kyla och mer mörker. Hösten är den tid som får mig att känna mest. Jag får sådan lust att skapa, kreera och njuta. Med mörkret som rullar in kommer mysfaktorer som tända ljus, eld i kamminen, värmande soppor och själar, och soffmys med mjuka kattpälsar som ligger tätt intill och durrar av kurr och förnöjsamhet. Höstvindarna skapar liv och rörelse och sugs in i mig via ögat och örat, med rassel och prassel, fras och fnas, och årets färgnyanser flätar naturbilderna för i år. Dofterna bli sötare, klarare och tyngre. Morgonpromenaderna jag lägger bakom mig fyller mig med kraft. Jag förundras över hur gott jag mår och hur energin fyller mig i en tid när de  flesta i stället sugs ner i höstmörkret och tar slut.

När hösten visat att den verkligen är här och tredje frosten tagit död på både kvarglömda pelargoner, dahlior och diverse ettårsplantor, då åker storstövlarna på och jag kastar mig över påtning och plantering. Bort med det döda bruna fula och fram med det nya färggranna vackra. Ljung, murgröna, frukter och kål. När allt är klart och jag reser mig upp på stela ben och värkande fötter för att betrakta mina skapelser. Bilderna i huvudet som tog verklig form och blev så vackra som jag hoppades, det är lycka!

Visuell kraft är stark. Den regerar i oss alla.

Hösten är en tid då vi lägger saker och ting på hyllan, lagrar och förvarar och förbereder för övervintring. Glömskan tillåts, för vi vet att solkatten i vår väcker minnet till liv med nya uppdrag och sysslor. Hos mig åker stolar och  bord in under altanen, motorcykeln putsas av och ställs på sin viloplats, mc ställen hängs upp på en plats där de trots allt syns, för jag vill bibehålla minnena och känslorna från säsongens äventyr. Krukor, amplar, korgar och dynor förvaras väl. Filtar läggs fram på altanen och i vrår för våra fyrfotade älsklingar. Sylten kokas (av mor) och ställs på hyllan. Bär och svamp finns redan i fysen sedan en tid och får sällskap av äppelkaka och skördad kryddblandning. Undan åker sommarjackor, flip-flop, shorts och kortkorta kjolar. Fram åker kartongerna med "myssor", vantar, raggisar och jackor med ludd och varma foder. Kängorna står preparerade på plats.

Vi är redo!

Vaknade trött som bara den, men efter en sekund var jag klarvaken. Lusten drog igenom mig som elektriska vågor och tanken på att få slänga mig ut på vägarna fick mig att på ett ögonblick hoppa in i duschen och snabbt klunka i mig mitt älskade och livsnödvändiga mörkrost. När jag vet att jag ska ut på långtripp, så spritter det i mig och jag blir pigg och sugen på att köra. Ställer in mig mentalt och kroppen hänger på.

Konstaterade snabbt när jag klev ut ut porten och slängde en granskande blick över min kära farkost, att väder och vind drabbat oss obarmhärtigt med saltstänkt och skit som bara måste bort. Ett stopp skulle bli nödvändigt efter vägen. Det var väl bara att stanna vid första bästa ställe, så kärran skulle få känna sig omhändertagen och älskad. Förmodligen någonstans innan jag hann ut ur Göteborg. Trodde jag. Den första OKQ8 med automatisk tvätthall som jag överhuvudtaget hann uppfatta längs vägen var på väg in i Örebro?! Där blev det riktig jackpot med tankning, två korv m bröd o sliskig sötstark senap, biltvätt (inte renast utan renare, öh??) samt kaffe o glass. Efter tvätten torkade jag endast av vissa delar med papper, för jag hade ingen duk med mig, medan mannen bredvid putsade så både lack och dekaler höll på att ge med sig. Han torkade och gned när jag parkerade bredvid och han höll fortfarande på när jag åkte. Undrar om han putsar lika mycket hemma, tänkte jag stilla för mig själv, när jag spände fast bältet och satte ändan tillrätta i vagnen igen. Att köra bil för mig är en ren njutning. När man får till den där sköna rytmen och det hela får flyta på ostört (vilket alla fartkameror snart har sabbat fullständigt) och man får hålla sitt tempo och fokus. Med P3 och solen som trogna följeslagare blev hela resan på nästan fyra och en halv timmes ren terapi. Det höll ända fram till Norberg. Där segade sig plötsligt en timmerbil ut rätt framför hästtransporten framför mig. Och vad hände då? Jo! Ett tvättäkta kallevattryck utspelade bakom min framruta.

En serie-strip i M.A.D på tre rutor hade nog sett ut ungefär så här;

Ruta 1. En kvinna där mörkt hår hänger i mjuka vågor runt ansiktet, uppspärrade ögon och något öppen oval samt tre stora frågetecken svävandes ovanför huvudet.
Ruta 2. En kvinna med 220volts glorian sprakandes runt hela huvudet, ovädersmoln med tvärgående blixt rakt igenom, små bollar med förargelseväckande och kränkande krusiduller i samt ett elakt tandframhävande grin med saliv hängandes ur mungiporna i höjd med en upprätt knuten näve där fingret pekar upp mot pärleporten.
Ruta 3. En kvinna med ansiktet lamt inramat av spikrakt hår, ögonen lite halvslutna, ett lugnt och harmoniskt ansikte, ett mjukt leende på läpparna med en släng av fördummande uttryck, samt ett par hummande noter som artigt svävar ovanför huvudet, bägge händerna på ratten - givetvis i 10-i-två fattning.


Sån är jag. . . och jag skyller inte på någon. Är man född i familjen Pever (peppar) så är man.

Innan jag åkte från min Älskade tappra kämpe i Göteborg, lämnade jag kindpussar och ömma moderskänslor kvar på huvudkudden samt en obetydlig men ack så viktig symbol för evig framtidstro och hopp i form av en kvarlämnad solgul tandborste. Som ärrad, tilltuffsad och supererfaren Amazon ska jag nu på bästa sätt kraftfullt och vist försöka överföra traditionslång stridslära och list till nästkommande generation, som med hopplöshetens lysande gloria runt huvudet halvhjärtat knappt orkar och vill lyssna och lära. Än mindre utöva den gamla beprövade konsten. Allt känns ibland som ett själsligt självmord och döfött från början. 

Som manlig stolt krigare hade jag förmodligen hamrat in min beprövade teknik och teori genom maktfull verbal bearbetning, fysisk fostran och träning blandat med tuffa stridsövningar. Men, nu är jag en kvinna som genom list, kärlek och omvänd psykologi (+ en släng av ofrivillig curlinganda) skall få den växande kämpen att slugt och tålmodigt börja plocka fram sin egen potential och inre styrka, för att på bästa sätt påbörja en tuff och livsviktig kamp med storslagen seger i sikte. Jag vet att allt ligger där latent och lurar bakom de trötta blågröna unga amazonögonen. Och det kommer att gå bra. Jag vet det. Världen kommer att få på däng av den här starka underbara varelsen. Var så säkra.

Hur svårt kan det vara? Ett urdraget bilbatteri kan väl för sjutton inte vara hela världen. Det är väl bara att stoppa någon och be om hjälp. Någon som är beredd att riskera att bli både påkörd av spårvagnar och cyklister. Någon som känner sig manad nog att hjälpa en stackars vänlös kvinna, eller en väninna i nöd stark nog att koppla startkablarna rätt medan hjälparen själv tittar på storögt och imponerad.

Här börjar min oändliga historia om att vara kvinna i tiden med en ringa men aktad ålder och som likt en hybrid kopplar på och av den kvinnliga, manliga och omänskliga sidan lite som det passar bäst för stunden. 

Hur det gick med batteriet?
Lugn. Fortsättning följer . . .



. . och här kommer fortsättningen.

På bästa manliga manér införskaffades batteriet, men, och då menar jag men, plötsligt kom kjoltyget fram när jag av en ren slump fick chansen till manlig hjälp att byta batteriet. Med upprepade tack, fniss, oh, tack igen, blev batteriet utbytt av världsvana trygga manshänder, medan kjoltyget, storögt tittade på. Nya krafter fylldes på av batteriet och jag kände hur ryggraden rätade upp sig när min älskade bil startade med ett kärleksfullt och tveklöst vrål. Suspensoaren åkte på plats igen och med ett rejält handslag gjorde vi upp om en innestående kompensation i flytande form. Män emellan.

Det var ju som jag misstänkte. Det är väl ingen match att byta ett ynka litet bilbatteri, heller.